dalkullanhelena

Ska försöka förklara varför:

Satt längs ner i Högskolan bibliotek i godan ro och skriver. Rakt framför mig har jag ett par som läser statistik. Av en slump set jag en killa till vänster om mig som sitter med en bunt papper och tittar och ler emot mig. Tänkte inte så mycket på det men jag kände mig uttittad.

Efter ett tag gick paret och det var bara jag och den andra killen kvar nere vad jag kunde se då. Då reser sig karln upp, tittar och ler på mig men någon sliskig blick och sätter sig där paret satt. Han sätter sig så vi sitter precis mitt emot varandra. Han sätter upp händerna emot pannan, som när man ska kika efter något typ. Detta gör han enbart för att kamouflera att han tittar på mig. Ganska genomskinligt för man såg ju vart han tittade lixom. Nu börjar jag verkligen tycka att det var obehagligt och min hjärna sa åt mig att göra klart och gå därifrån så fort som möjligt.

Sagt och gjort vart jag kvar en kvart kanske tills jag var kvar. Kände ögonen på mig hela tiden.

Därefter packade jag ihop och gick upp. Tänkte att jag går in på toa en snabbis så kan jag kika om han är kvar sen. Så jag gick in på toa ca 1 minut. När jag sen kom ut kikade jag ner, han var helt veck. Efter det vågade jag inte ta bussen hem själv så jag ringde efter Tony å han var gullig å hämtade mig.

En konstig sak är att jag är ca 80% säker på att jag har sett denna kille förut och känt mig uttittad då med. Men den gången var här hemma när jag skulle ta mig från bussen och hem till oss. Detta kanske var för några veckor sedan. Vi hoppade av bussen uppe vid parkeringarna. I vanliga fall så börjar man ju gå ner och hem på en gång men den här killen stod kvar och väntade till jag gick och följde då efter i lugn takt. Kommer ihåg att jag kände mig förföljd på väg ner för backen. Jag gick in emot min port och han fortsatte neråt. Jag tittade efter honom och han stannade och tittade på mig, gick lite och stannade.

JÄVLIGT OBEHAGLIGT, och jag hoppas innerligt att jag ALDRIG mer ser karln!